Fråga: Vi undrar över hur vi ska tänka kring doseringen av rabiesvaccinet. Det har ju genom åren ändrats i rekommendationerna. Vi har ett gäng veterinärer och djurvårdare som vi nu ger på uppdrag. Lasse och Lasse lärde oss att de personer som jobbar med djur och/eller inte vet när man blir exponerad som tex fladdermusforskare, bör få 3 doser som grundvaccinering. Efter 1 år bör de fylla på med en dos och efter det vart 5:e år, om de inte vill lägga pengar på titerkontroll. ”Vanliga” resenärer två doser, och sedan inget mer?
Lärde mig på en kurs att 2-dos schema med intramuskulär administration är mindre immunogent och ger troligen ett kortvarigare skydd än både 2-dos intradermalt respektive 3-dos intramuskulärt. För veterinärer som fyller på regelbundet så kanske inte det spelar roll, men för resenärer som åker på upprepade resor i ”riskmiljö”…? Stämmer det här?
En annan fråga rörande ”priming” och dess betydelse. Jag får inte ihop det med täta intervaller som tex dag 0+7+21-28 osv. på rabies. Är det just för att ”bygga upp” antikroppsvar när det behövs snabbt som tex för en veterinär? (Men det långa skyddet?) För en vanlig människa eller där det inte är brått, så att säga, är det då en nackdel att ge med ca 1 månads mellanrum mellan de två doserna?
Svar: Rekommendationerna för rabiesvaccination har ändrats med åren framför allt efter att WHO 2018 införde ett kortare tvådos-program för preexpositionsprofylax. För resenärer som endast löper tillfällig risk att exponeras för rabies, till exempel turister eller volontärer som ska vistas en begränsad tid i riskområden, räcker det med två doser, dag 0 och dag 7, givna intramuskulärt eller intradermalt. Studier har visat att detta schema ger tillräckligt skydd genom att etablera ett immunologiskt minne, även om antikroppsnivåerna sjunker snabbare än efter tre doser. Vid en eventuell exponering ges då alltid två påfyllnadsdoser som postexpositionsprofylax, dag 0 och 3, vilket ger ett snabbt och kraftigt skydd. Om flera år har gått sedan grundvaccinationen och resenären åter ska vistas i riskmiljö kan man ge en ny dos eller kontrollera antikroppstitern, men det behövs inte som rutin.
För personer med fortlöpande risk, såsom veterinärer, djurvårdare, laboratoriepersonal eller fladdermusforskare, rekommenderas vanligen fortfarande tre doser – dag 0, 7 och 21–28 – eftersom dessa personer kan exponeras utan att veta om det. En påfyllnadsdos ges efter ett år, därefter vart femte år, alternativt styr man uppföljningen med titerkontroller. Det schema ni använder för era veterinärer följer alltså helt de nuvarande internationella rekommendationerna.
Två intramuskulära doser ger något lägre initiala antikroppsnivåer än tre doser, men ger ändå en adekvat immunologisk minnesbildning. Intradermal administration ger i vissa studier ett kraftigare T-cellsvar trots lägre antigenmängd, och två intradermala doser kan ge titrar i nivå med tre intramuskulära. För yrkesgrupper som ändå får regelbundna boosters spelar valet mindre roll, men för resenärer som ofta återvänder till riskområden kan tre doser ge en större immunologisk marginal.
När det gäller intervallen mellan doserna hänger det ihop med begreppet priming – syftet är att skapa ett bestående immunologiskt minne som snabbt kan aktiveras vid ny exponering. Snabba scheman som 0–7 eller 0–7–21 ger ett snabbt skydd, exempelvis inför resa eller arbete med djur, men inte nödvändigtvis bättre långtidssvar än scheman med längre intervall. För planerad vaccination utan tidspress kan man därför gott ge doserna med längre mellanrum, till exempel dag 0 och 28, vilket ger ett minst lika gott (om inte bättre) primingsvar.
Informationen på denna sida är senast updaterad 2025-11-12.
©ProSanis Sverige AB. ProSanis bedriver även psykoterapi och konsultverksamhet inom smittskydd och internationell folkhälsa.
