Riskfyllda djurkontakter

Information till resenärer

Kortfakta

Djurkontakt vid utlandsresa kan medföra stora hälsorisker i form av infektioner eller sårskador. Internationella resenärer träffar ofta på djur som antingen finns hemma, men som i en annan miljö på resmålet kan bete sig annorlunda än vad man är van vid, t.ex. hundar, katter och råttor, eller mer exotiska djur som man inte är van vid, såsom fladdermöss, apor, ormar, skorpioner och andra vilda djur.

Bett från vissa däggdjur som påträffas under utlandsresor (fladdermöss, katter, hundar, apor och gnagare) utgör en risk för allvarlig infektion. Dessa djur kan vara bärare av bakterier och virus som är farliga för människor utan att själva vara sjuka, och deras saliv kan vara så kraftigt förorenade med smittämnen att enbart salivkontakt är tillräcklig för smitta, t.ex. av rabies, om man har ett småsår eller mindre rispa i huden.

Man ska också vara medveten om att risken att bli biten av ett husdjur är större än att bli attackerad av ett vilt djur, och sårinfektioner kan leda till allvarlig sjukdom eller dödsfall.

Till sidtoppen

Allmänt förebyggande

Resenärer bör undvika att klappa eller mata obekanta djur, tama såväl som vilda. Detta gäller även djur i fångenskap (t.ex. viltrancher, djurparker), särskilt i områden där det förekommer rabies. Vid safari- och ekoresor kan man bli uppmuntrad att ha nära kontakt med djur, men måste då komma ihåg att vilda djur ofta har ett oförutsägbart beteende och kanske till och med förknippar människor med mat.

Man bör tänka på möjligheten av oväntade djurkontakter även när man rör sig i städer och byar, och inte gå nära husväggarna när man kommer till ett gathörn och vara medveten om att hundar, katter och apor ofta vilar sig under restaurangbord eller parkerade bilar. Om de blir störda eller skrämda kan de bita till eller rivas. En sådan försiktighet är särskilt viktig om man reser med barn.

De flesta bett, stick och rivmärken, inte minst från giftiga djur, uppkommer i situationer då man råkar, skrämma, trampa på, mata eller på annat sätt hanterar dem på ett sätt de inte gillar. Innan man ger sig ut i naturen kan det vara bra för resenären att söka mer kunskap om de djur de kan stöta på, deras egenskaper och livsmiljöer.

Detta är särskilt viktigt om man är ute på natten i varmt väder när ormar ofta är ute eller om man rör sig i miljöer med dålig sikt (t.ex. grumligt vatten) eller där djur kan känna sig trängda, som i grottor och andra trånga utrymmen.

Om man ska vandra i områden med mycket ormar är det bra att bära stövlar eller höga kängor samt byxor och långärmat. Vid vattenaktiviteter som bad, snorkling och dykning är det rekommenderat att ha badskor eller dykstövlar. Våtdräkt är också skyddande.

En del smittämnen kan man få i sig genom att andas in damm som besmittats med gnagares eller fladdermöss urin eller avföring. Man bör därför undvika att gå in grottor, tunnlar, gamla ruiner eller liknande trånga utrymmen utan andningsskydd, ansiktsskydd och handskar om där finns många djur. Efter ett sådant besök bör man byta kläder och bada eller duscha så snart som möjligt.

Till sidtoppen

Hundar och katter

Fritt strövande (herrelösa) hundar är vanliga på många destinationer och beter sig inte alltid som sällskapshundar, framför allt inte om de strövar i flock. Halvvilda katter kan också söka sig till människor för att få mat, men vill kanske inte alltid bli klappade. Det finns alltid en risk att bli biten eller riven vid närkontakt med främmande hundar och katter, och barn är särskilt utsatta.

Hundar och katter liksom de flesta andra däggdjur kan vara smittade med rabies. Man behöver inte bli biten av ett rabiessmittad djur för att bli infekterad. Ibland räcker det att man blivit slickad, så att virusinnehållande saliv från djuret kommer in i kroppen via småsår eller hudsprickor.

I många låg- och medelinkomstländer strövar hundar fritt bland människor. Resenärer behöver vara extra vaksamma så att man inte råkar trampa på sovande hundar, oavsiktligt gå in i dem, komma för nära hundar som slåss eller vaktar sin mat eller för nära valpar när mamman är nära, då allt detta kan provocera fram ett bitbeteende.

Med vaksamhet och medvetenhet kan bett undvikas, och många erfarna resenärer skannar instinktivt av omgivningen efter lösa hundar och kan därmed undvika bett trots årtionden av utlandsvistelse där lösa hundar förekommer. Den som blivit biten en gång blir därför sällan biten en andra gång.

I hundars och katters saliv finns bakterier som vid bett kan ge upphov till mycket allvarliga sårinfektioner. Capnocytophaga canimorsus och Pasteurella multocida är två sådana bakterier som lätt kan spridas i vävnaderna runt sårställena och även komma ut i blodet och ge upphov till en dödlig septikemi. Från rivsår av kattklor kan man också få en svår mjukdelsinfektion (”cat scratch disease”) orsakat av bakterien Bartonella henselae.

Hundar har trubbiga tänder men kraftiga käkar och hundbett från en aggressiv hund kan därför ge stora öppna sårskador, men även krosskador av underliggande vävnad. Katters tänder är smalare och vassare och ger mer stickliknande sår som kan sluta sig och stänga inne bakterierna i såret och därmed göra infektionen värre. Samma gäller för rivsår från katter.

Hundar och katter kan också vara bärare i tarmen av bakterier (Campylobacter och Salmonella) och parasiter (Giardia och Cryptosporidium) som kan ge upphov till turistdiarré. I kattens tarm kan också finnas parasiten Toxoplasma gondii som kan ge upphov till fosterskador om gravida kvinnor smittas.

Till sidtoppen

Apor

Bett från apor är ett vanligt problem i områden med mycket apor och många turister. Apor dras till människor för att få eller stjäla mat. De är mycket intelligenta, har ett långt minne och lär sig av varandra.

Många apflockar har lärt sig att trakassera turister för att tigga eller stjäla mat. De kan då vara mycket påflugna och är ökända för att klättra in i fordon och öppna ryggsäckar för att få mat. Man bör därför hålla matvaror åtskilda från personliga tillhörigheter i fordonet.

Glänsande smycken kan dra till sig uppmärksamhet från apor, och en del apor har t.o.m. lärt sig tricket att stjäla mobiltelefoner och andra värdefulla föremål och endast släppa dem om offret kastar mat till dem. Man ska därför aldrig mata apor och alltid ha mycket god koll på sina saker. Djur i vissa områden har lärt sig att påsar med mat, ofta placerade i ryggsäckar, är en matkälla.

Apor i närkontakt med människor kan attackera och bita om de känner sig trängda. Apbett är vanliga i Indien, Thailand, Indonesien och Bali, och de flesta skador uppstår när människor försöker röra eller mata dessa djur. Man bör därför hålla 5-10 meters avstånd till dem och aldrig ställa sig mellan djuren och flyktvägar eller mellan vuxna och deras ungar. Man bör också undvika ögonkontakt eller att visa tänderna då detta kan uppfattas som aggressivitet.

Apor attackerar sällan människor utan att först ha varnat med sitt kroppsspråk, men dessa signaler kan lätt feltolkas om man är ovan vid djuren. Vanliga hotsignaler inkluderar blottade tänder (inklusive vissa gäspningar), direkta blickar med sänkt huvud och korta utfall eller att slå på marken med händerna. Om ett djur gör någon av dessa saker, bör man tyst backa därifrån.

Till sidtoppen

Safariresor

Safariresor innebär unika möjligheter att stöta på vilda djur. Många av dessa djur kan vara farliga, och de fem som man verkligen måste se upp med är elefanter, lejon, bufflar, och flodhästar och krokodiler. För att få ut maximalt av upplevelsen och minska riskerna för otrevliga kontakter med vilda djur kan det vara värt att tänka på:

• Lyssna på råd och instruktioner från guider och lägerpersonal och noggrant följa all säkerhetsföreskrifter.
• Djuren kan attackera om de känner sig hotade. Man bör därför alltid hålla avstånd och blockera aldrig ett djurs flyktväg – oavsett vilket djur det är.
• Vara så tyst som möjligt då för mycket ljud lätt skrämmer djuren. De är vana vid motorljuden men mänskligt röster kan störa dem. Ha telefoner på ljudlöst och om du behöver prata, gör det viskande. Ljusa barnröster kan påminna om nödrop från bytesdjur och locka till sig rovdjur som lejon och geparder.
• Försöka att hålla sig i motvind från djuret. Om djuret känner ens doft kommer det att veta att man är där, och man vet inte om det kommer att reagera med rädsla eller aggressivitet.
• Om man stöter på ett djur som inte verkar gilla ens närvaro, bör man gå tillbaka långsamt och tyst.
• De flesta safariläger är oinhägnade och farliga djur kan ströva genom området nattetid. Även elefanter och bufflar kan då vara omöjliga att se bara några meter bort.
• Undvika att gå längs flodstränder. Krokodiler och flodhästar dödar många människor varje år.
• Aldrig försöka att fånga ett djurs uppmärksamhet, t.ex. genom att imitera djurläten, klappa i händerna, slå på fordonet eller kasta föremål. Detta kan utlösa en attack.
• Ett fordon som kör för nära rovdjur kan hindra dem i jakten eller få dem att överge ett nedlagt byte, vilket kan utlösa en attack mot fordonet.
• Inte ta med mat eller dryck förutom vatten. Djur har ett otroligt luktsinne och kan lockas av något så litet som en chokladkaka. Om man behöver äta medan man är på safari (möjligen av medicinska skäl), bör man försöka undvika prassliga förpackningar och informera sin guide innan man ger sig av.
• Aldrig mata vilda djur, de kan då vänja sig vid människor och förlora sin normal skygghet.

Till sidtoppen

Råttor och andra gnagare

Råttor är utrustade med stora vassa tänder, som kan orsaka smärtsamma bett. Friska råttor undviker vanligtvis människor och föredrar att vara aktiva i stilla miljöer. När de hamnar i en situation med begränsade flyktmöjligheter kan de emellertid göra utfall och bita för att försvara sig.

Saliven från råttor, liksom deras urin och avföring, kan innehålla för människan farliga virus och bakterier. Råttor och andra gnagare kan därför orsaka en rad svåra infektioner antingen direkt genom bett och klösning eller indirekt genom inandning av smittämnena från djurens urin eller avföring eller genom bett av loppor, kvalster och fästingar från dem.

Sådana råttorsakade infektioner inkluderar rabies, sekundära sårinfektioner, tularemi, hantavirus-hemorragisk feber med renalt syndrom (sorkfeber), ebolafeber, leptospiros, lassafeber, mpox, och pest.

Till sidtoppen

Fladdermöss

I alla länder där rabies förekommer kan sjukdomen överföras genom fladdermusbett. Fladdermöss har mycket små och vassa tänder, och bettet kan vara så litet att du kanske inte alltid vet om att du har blivit biten.

Rabies postexpositions-profylax bör därför också övervägas när direktkontakt mellan en person och en fladdermus kan ha inträffat och ett bett eller en rispa inte med säkerhet kan uteslutas. Till exempel, om man vaknar med en fladdermus i sitt rum.

Fladdermöss kan också smitta genom att man andas in virus från djurens spillning. Det finns mer än 200 fladdermöss-associerade virus, däribland Ebolafeber, Lassafeber, Marburgfeber, coronavirus (MERS). Platser med mycket fladdermöss, t.ex grottor, gruvor och ruiner, bör därför undvikas.

Man kan skydda sig mot fladdermössbett på natten genom att ha nät för fönstren eller sova under myggnät.

Till sidtoppen

Ormar

Av de mer än 3 000 arterna av ormar är 600 arter giftiga, och 200 arter kan döda eller avsevärt skada en människa. En studie visade dock att 25%–40% av giftiga ormbett endast resulterar i en försumbar eller lindrig förgiftning. Förutom via sitt gift kan ormar också orsaka fysiska skador på människor.

Ormbett förekommer vanligtvis i områden där människor samexisterar med täta ormpopulationer, t.ex. Sydostasien, Afrika söder om Sahara, Australien, tropiska områden i Amerika.

Den största gruppen giftiga ormar är av släktet huggormar (engelska vipers), med cirka 200 giftiga arter utbredda över hela världen utom Australien, Antarktis och vissa öar). Viktiga giftormar i detta släkte förutom den svenska huggormen, inkluderar skallerormar (i Amerika), pufformar (puff adder) (i Afrika och Arabiska halvön), carpet vipers (i torra regioner i Afrika, Mellanöstern, Indien, Sri Lanka och Pakistan) och Russels huggorm (i). Huggormarna har ofta långa ihåliga huggtänder och de kan själva reglera hur mycket gift som ska injiceras. Huggormarnas gift bryter ner proteinerna hos det bitna djuret eller människan, vilket kan ge upphov till stark smärta, lokal svullnad, vävnadsdöd och blödningar.

Den andra stora gruppen giftormar, också med cirka 200 giftiga arter, är giftsnokar (elapider). Bland dessa kan man hitta de allra giftigaste ormarna, som dödar med ett nervgift. I denna grupp återfinns, kobraarterna (Afrika och Asien), mamborna (i Afrika), korallormarna (i Nord-, Central- och Sydamerika), taipanerna (i Nya Guinea, Melvilleöarna och norra Australien) och de havslevande korallrevsormarna (i Australien, Stilla Havsöarna och Asien längs Indiska Oceanen).

Till sidtoppen

Hur man undviker ormbett

De flesta ormbett sker när människor försöker döda eller fånga dem. Om man stöter på en orm, bör man försöka undvika att få panik och i stället lugnt backa bort till ett säkert avstånd och låta den röra sig bort. Ormar vill ofta fly när de blir störda.

Andra saker man kan göra för att förhindra ormbett inkluderar:

• Om man ska vistas ute i naturen, lära känna området man befinner sig i genom att fråga lokalbefolkningen.
• Vara försiktig var man går eller var man tar tag i när man är i naturen där ormar förekommer, speciellt på natten då de flesta ormar är mer aktiva.
• Använda en ficklampa om man går ute på natten.
• Göra ljud och trampa hårt med fötterna, för att låta eventuella ormar veta att man är där.
• Bära tjocka kläder som jeans och stövlar för extra skydd mot bett.

Till sidtoppen

Symtom på ormbett

Om man ändå blir biten så varierar graden av giftighet stort mellan de olika ormarterna, men samtliga giftormar kan orsaka dödsfall om den bitne inte kommer under läkarvård.

Lokala tecken och symtom efter ett giftigt bett inkluderar bettmärken på huden (dessa kan vara uppenbara sticksår eller nästan osynliga små repor, tilltagande smärta i området kring bettet (kan ta tid att utvecklas) samt svullnad, blåmärken eller blödning från bettet. Blödningarna kan vara ymniga om blodets koagulationsförmåga påverkats.

När giftet börjar spridas i kroppen kan man utveckla fler symtom inklusive:

• andningssvårigheter
• huvudvärk, förvirring eller yrsel
• suddig syn
• ökad törst
• illamående, kräkningar och buksmärtor
• ökad puls och oregelbunden hjärtrytm
• kramper, muskelsvaghet eller förlamningssymtom
• medvetslöshet och chock.

Till sidtoppen

Handläggning av ormbett

Efter ett ormbett är det viktigt att få bort ormen. Man ska aldrig försöka fösa bort den med händerna utan använda en lång pinne, och om möjligt fotografera ormen och omgivningen för att senare kunna identifiera den och ge rätt behandling.

I det akuta skedet:

• Låt den bitna personen ligga ner och röra sig så lite som möjligt.
• Försök om möjligt få kunnig hjälp till platsen så snabbt som möjligt och sedan transport till sjukvård. Nödnumret 112 fungerar över hela världen där larmtjänster är tillgängliga..
• Om bettet är på ett ben eller arm, så lägg ett hårt åtdraget tryckförband över själva bettet. Spjäla sedan den lemmen med vad som finns tillgängligt så att den är så orörligt som möjlig.
• Skriv ner hur dags bettet skedde och när bandaget lades. Om möjligt markera bettstället på förbandet.

Det finns många myter kring det akuta omhändertagandet som är direkt felaktiga. Man ska inte skölja såret eller kläderna – små giftmängder härifrån kan användas för att identifiera ormen. Man ska inte heller skära upp såret eller försöka suga ut giftet. Man ska inte heller snörpa av blodflödet ovanför bettstället i ett försök att hindra giftet att sprida sig i kroppen.

Till sidtoppen

Skorpioner

Det finns fler än 2 000 skorpionarter, varav cirka 100 producerar ett gift som är allvarligt nog att vara dödligt för människa. Skorpionstick är smärtsamma men sällan livshotande. Små barn och äldre vuxna löper störst risk för allvarliga komplikationer.

Skorpioner är leddjur – en släkting till insekter, spindlar och kräftdjur. De har åtta ben och ett par hummerliknande gripklor och en svans som kröker sig uppåt. De är generellt mer aktiva på natten. Vanligtvis sticker de om de inte provoceras eller attackeras. De flesta stick uppstår när man av misstag trampar på dem eller borstar av dem från kroppen.

Skorpioner lever på insekter och trivs därför bäst i insektsrika miljöer. De gömmer sig gärna i skrevor i marken, i mull, bakom bark och i lövhögar. Inomhus söker de sig till mörka skyddande utrymmen, under badkar, i tomma kartonger, eller i skor och stövlar. En god vana i tropikerna är därför att alltid skaka sina skor innan man tar på dem.

Lokalsymtom från ett skorpionstick påminner om ett getingstick med smärta, som kan vara intensiv, domningar och stickningar, svullnad och värmeökning.

Symtom från gift som påverkar hela kroppen – vanligtvis hos barn som blir stucken – inkluderar:

• andningsproblem
• muskelryckningar och okontrollerade rörelser i huvud, nacke och ögon
• ökad salivutsöndring
• svettningar
• sluddrigt tal.
• illamående och kräkningar.
• högt blodtryck
• snabb hjärtfrekvens
• rastlöshet, oro och ångestkänsla, barn kan gråta otröstligt.

Precis som med andra stickande insekter, som bin och getingar, finns det en risk för en svår allergisk reaktion (anafylaxi), med nässelutslag, andningsvårigheter, blodtrycksfall och chock. Obehandlad är detta ett tillstånd som kan vara dödlig.

Om man själv eller någon i närheten blivit stungen av en skorpion bör läkare omedelbart kontaktas för en diskussion om fortsatt handläggning.

Till sidtoppen

Hajar

Attacker av hajar på badare och simmare är extremt ovanliga, men fruktade p.g.a risken för svåra skador. Mellan 1953 och 2023 registrerades globalt cirka 2 900 oprovocerade hajattacker. Av dessa hade 633 haft dödlig utgång – flest från Australien (261), Afrika (95), Oceanien (50), Asien (48) och USA (37). I Australien och Sydafrika har risken vid populära badstränder ytterligare minimerats med hjälp av skyddande nät och barriärer.

Tre arter av hajar svarar för den absoluta majoriteten av attacker med dödlig utgång; vithaj, tigerhaj och tjurhaj. Störst är risken för dödliga hajbett i västra Australien, där man estimerat att 1/16 000 dykare råkar ut för detta. Andra hotspots för hajattacker inkluderar Réunion Island, Boa Viagem utanför Recife i Brasilien, Makena Beach på Maui i Hawaii, Second Beach i Port St. Johns, Sydafrika och New Smyrna Beach, Florida.

Hajar anfaller oftast när de känner sig hotade eller trängda, t.ex. när de fastnat i fiskeredskap. De kan också anfalla helt oprovocerat. Surfare och simmare i grumligt vatten kan råka ut för ett enstaka bett, sannolikt då hajen misstagit surfaren eller surfbrädan för ett annat naturligt byte. Vithajen är kända för att ibland ta ett ”provbett”, varefter de antingen lämnar eller biter igen. Betydligt mer sällsynt är att människan redan från början är ett avsiktligt byte, varvid hajen smyger upp och anfaller bakifrån. En haj gör normalt en snabb attack och dra sig sedan tillbaka för att vänta på att offret ska dö eller försvagas från blodförlust innan den återvänder för att äta. Detta kan ge anfallna människor tid att ta sig upp ur vattnet och överleva.

Allmänna råd för att minska risken för hajbett inkluderar att:

• notera och följa lokalbefolkningens exempel och beteende
• inte ge sig utanför hajnät och barriärer där de finns
• vistas i grupp, då ensamma individer löper större risk att bli bitna
• bara vista i vattnet dagtid
• undvika områden med mycket fisk eller fiskare som gärna drar hajar till sig
• inte bära smycken som kan fiskfjällslika reflexer
• undvika att plaska i vattnet då hajar kan tro att ljudet kommer från ett normalt bytesdjur

Till sidtoppen

Andra havslevande djur

Förekomsten av sår- och giftskador från havsfiskar och ryggradslösa djur ökar i takt med att surfing, dykning och snorkling ökar i popularitet. De flesta arter som är ansvariga för mänskliga skador, inklusive maneter, lejonfiskar, stingrockor och sjöborrar, lever i tropiska kustvatten. Läs gärna på vad som finns där just du vill njuta av livet under vattnet. I okända vatten, särskilt om där finns koraller, så gå aldrig på botten utan skyddande skor.

Eldkorall

Blåsmanet (Portgisisk örlogsman)

Brännmaneter

Kubmanet

Sjöborrar

Lejonfisk

Stingrocka

Till sidtoppen

Sårvård och profylax mot rabies/stelkramp

Provocerade bett och rivsår kan inträffa som en naturlig reaktion då en person försöker mata eller hantera ett djur som annars ser friskt ut. Om djuret däremot helt oprovocerat biter eller klöser ökar risken för att djuret kan vara sjukt och möjligen smittsamt för allvarliga infektionssjukdomar..

Vid djurbett eller kontakt med djursaliv från ett okänt djur i ett land med förekomst av rabies, ska man genast söka läkare för ställningstagande till rabiesprofylax, även om det innebär att avbryta resan och ta sig till en plats med adekvat läkarvård – vilket ibland kan vara i ett annat land. I många länder är fladdermöss, katter, hundar och landlevande köttätare de vanligast rapporterade rabiessmittade djuren, medan rabies däremot är extremt sällsynt hos apor och gnagare.

Stelkrampsbakterier (Clostridium tetani) finns inte naturligt i saliven hos djur, men djurbett kan bli förorenade med smuts och jord.

Nedan följer några synpunkter kring den akuta handläggningen av bett och andra sårskador orsakade av djur.

• Stilla blödningen med en ren tygtrasa.
• Tvätta såret. Använd mild tvål och spola varmt kranvatten över det i 10-20 minuter för att förhindra infektioner.
• Linda in såret i ett sterilt bandage.
• Håll såret bandagerat och uppsök läkare. Du kan behöva antibiotika och/eller vaccin mot stelkramp. Det kan också behövas kirurgisk behandling om det i såret finns död vävnad. Ett rent sår kan sys eller tejpas, medan ett förorenat sår kan behöva läka från botten för att förhindra att man stänger in bakterier.
• Efter att läkare undersökt såret, byt bandaget dagligen, eller följ annan särskild instruktion du fått.
• Vid tecken på infektion, inklusive rodnad, svullnad, ökad smärta och feber kontakta genast läkare.

Till sidtoppen