Information till resenärer
Smittämnet och smittvägar
Marburgvirus är ett filovirus i samma familj som ebolavirus och lassavirus. Det finns två varianter, Marburgvirus och Ravnvirus, som båda orsakar den allvarliga blödarfebern marburgfeber. Viruset tros spridas naturligt av fladdermöss av arten Rousettus aegyptiacus (halsbandsflyghund), som bor i grottor och gruvor i Afrika. Utbrott av sjukdomen har ofta kopplats till människor som kommit i kontakt med fladdermöss i sådana miljöer.
Människor kan smittas genom kontakt med blod, urin, svett eller andra kroppsvätskor från infekterade personer eller djur. Spridning kan också ske via kontaminerade ytor och utrustning. I vissa fall har människor blivit smittade genom att hantera eller äta bushmeat från apor eller andra vilda djur. Begravningsritualer där nära kontakt sker med den avlidnes kropp har också lett till spridning av viruset.
Sjukdomsbild
Inkubationstiden från smitta till symtom är vanligtvis 5–10 dagar men kan vara upp till 21 dagar. Under inkubationstiden är den smittade inte smittsam. Sjukdomen börjar ofta plötsligt med hög feber, frossa, huvudvärk, muskelvärk och halsont. Därefter kan symtomen förvärras med magont, diarré, kräkningar och ett utslag på bålen.
I svåra fall tillkommer leversvikt, förvirring, chock, blödningar från slemhinnor och kroppens inre organ samt multiorgansvikt. Dödligheten är hög, mellan 24 % och 88 % beroende på tillgång till vård och sjukdomens allvarlighet. Patienter som överlever återhämtar sig oftast efter stödjande vård med vätska och syrgas.
Förekomst och riskgrupper bland resenärer
Marburgfeber upptäcktes första gången 1967 vid utbrott i Tyskland och Serbien, där laboratoriepersonal som arbetade med vävnader från gröna apor från Uganda smittades. Sedan dess har flera utbrott rapporterats i Afrika, bland annat i Demokratiska republiken Kongo, Angola, Uganda och Guinea. De senaste utbrotten inträffade 2023 i Tanzania och Ekvatorialguinea och hösten 2024 i Rwanda.
Fall bland resenärer är mycket sällsynta. Två turister, en från Nederländerna och en från USA, insjuknade 2008 efter att ha besökt Pythongrottan i Uganda, där fladdermöss bär på viruset.
Personer som löper högre risk att smittas av marburgvirus inkluderar:
- De som går in i grottor eller gruvor där Rousettus-fladdermöss lever.
- De som har nära kontakt med sjuka eller avlidna personer utan att använda skyddsutrustning.
- De som hanterar bushmeat eller kommer i kontakt med vilda djur, särskilt apor.
Resenärer som löper störst risk att insjukna i Marburgfeber inkluderar:
- Människor i kontakt med Rousettus-fladdermöss eller deras utsöndringar
- Människor som tar hand om marburgsjuka patienter utan lämplig skyddsutrustning
- Människor i kontakt med infekterade icke-mänskliga primater
Hur man skyddar sig
Eftersom det inte finns något vaccin mot marburgfeber är förebyggande åtgärder avgörande:
- Följ strikta hygienrutiner och desinficera ytor och utrustning som kan ha kontaminerats med kroppsvätskor.
- Undvik att gå in i grottor eller gruvor där fladdermöss kan finnas.
- Undvik kontakt med vilda djur, inklusive bushmeat.
- Använd personlig skyddsutrustning vid vård av sjuka eller hantering av avlidna med misstänkt blödarfeber.