Information till resenärer
Kort om myggor
Det finns tusentals arter av myggor, med den utmärkande egenskapen att honan har en rörliknande snabel, som kan tränga igenom huden på ett värddjur så att hon kan suga blod, som krävs för att hon ska kunna producera ägg.
Myggor livnär sig främst på ryggradsdjur, inklusive människor, andra däggdjur, fåglar och reptiler. De flesta myggarter föredrar ett specifikt värddjur och de dras dit av kroppsvärmen, koldioxiden i utandningsluften och de kroppsdofter som avges. De flesta myggor föredrar att bita under vissa tider på dygnet.
Olika myggor föredrar också specifika miljöer där de helst äter eller vilar. Vissa arter föredrar livsmiljöer ute i naturen, medan andra är anpassade till människan och föredrar stadsmiljöer, särskilt om där finns diken och kanaler eller små vattensamlingar (blomkrukor, tomma bildäck, etc) där de kan lägga sina ägg. Myggor som har specialiserat sig på att sticka människor och lever nära dem är de mest effektiva smittospridarna.
Under tiden som mygghonan suger blod injicerar hon lite av sin egen saliv i huden. Saliven innehåller blodförtunnande ämnen som gör det lättar att suga i sig blodet. Det är dessa ämnen som ger upphov till klådan efter ett myggbett. Men saliven från myggan kan också innehålla malariaparasiter och en rad andra smittämnen.
Viktiga myggsläkten
Det är särskilt tre släkten av myggor som kan överföra sjukdomar till människor: Anopheles, Aedes och Culex.
Anopheles-myggor (malariamyggor)
Anopheles-myggor, som finns i tropiska och subtropiska områden i Afrika, Asien, och Amerika är de enda myggor som kan sprida malaria. Anopheles-myggorna känns igen på sina slanka kroppar och att de har en nedåtlutande kroppsställning. De kan också sprida andra smittämnen, men betydligt sämre än andra myggarter.
Normalt är Anopheles-myggorna mest aktiva på natten mellan skymning och gryning, i Mellan- och Sydamerika vanligen mellan kl 22 och midnatt och i Afrika mellan 03.00 0ch 06.00. Ökad användning av impregnerade myggnät har dock gjort att vissa Anopheles-myggor ändrat beteende och blivit dagstickare. Vissa arter föredrar att äta och vila efter blodmålet inomhus, medan andra äter och vilar utomhus.
Aedes-myggor
Aedes-myggorna är bärare av många virussjukdomar inklusive zikavirusinfektion, denguefeber, chikungunyafeber, gula febern, Rift Valley fever och Ross River virus De kan lätt identifieras av de distinkta svarta och vita markeringarna på deras kroppar och ben.
Till skillnad från andra myggsläkten är Aedes-myggorna dagaktiva och sticker mest tidigt på morgonen och på kvällen före skymningen.
Aedes aegypti (gula febernmyggan), finns nära människor i stadsbebyggelse med eller utan vegetation. De är aktiv både inomhus och utomhus och föredrar människor, vilket gör den till en mycket effektiv smittospridare. Dess utbredning är tropiska och subtropiska områden i Sydamerika, Mellanamerika, Afrika söder om Sahara, södra Asien och Australien.
Aedes albopictus (den asiatiska tigermyggan) trivs däremot bäst ute i naturen med snår och trädvegetation, där den biter både människor och djur. Men den kan också använda vatten i konstgjorda behållare för att lägga sina ägg. Den förekommer i samma områden som Aedes aegypti men kan också överleva där det är kallare, t.ex. i södra och mellersta Europa, vilket medför en risk att denguefeber och chikungunyafeber etablerar sig här.
Culex-myggor
Culex-myggor är en stor familj myggor, som är de huvudsakliga smittospridarna av Nilfeber (West Nile fever), St. Louis-encefalit, japansk encefalit och Ross River virus, samt virussjukdomar hos fåglar och hästar. Culex-myggor kan också överföra parasitsjukdomen elefantsjuka (filariasis) och bakteriesjukdomen tularemi (harpest).
Culex-myggornas larver trivs i pooler, pölar, fiskdammar, diken, risfält, latringropar och trädhål. En del arter lägger ägg i syrefattiga och grumliga vatten, vilket innebär att deras larver löper mindre risk från vattenlevande rovdjur.
Culex-myggor sprids över hela världen i tropiska och tempererade områden, med undantag för extrema nordliga breddgrader. De livnär sig på natten på människor och djur och finns såväl inomhus som utomhus. I och med att de också sticker fåglar är de effektiva smittospridare av Nilfeber (West Nile fever).
Culex-myggorna är nattbitare och ofta som mest aktiva mellan kl 10 på kvällen och midnatt.
Sandmyggor (sand flies)
Sandmyggor (phlebotominae, engelska sand flies) är små blodsugande myggor med håriga vingar, som kan sprida virussjukdomen Sandmyggefeber (sandfly fever, flebotomusfeber) och parasitsjukdomen Leishmaniasis (orientböld).
Till skillnad från de sjukdomsspridande myggorna ovan behöver honorna inget blod för att kunna producera sina ägg, men det underlättar. Sandmyggor förekommer i tropiska och subtropiska områden över hela världen i regioner där genomsnittstemperaturen inte sjunker under 10 °C – i Europa (främst vid Medelhavet), Asien och Amerika. På senare år har utbredning i Europa flyttats norrut till Centraleuropas norra delar.
Sandmyggor är mest aktiva under gryning och skymning. Om möjligt bör resenärer begränsa utomhusaktiviteter under dessa tider eller bära heltäckande kläder och använda insektsmedel.
Skydd mot myggbett
I flertalet områden med myggöverförda sjukdomar förekommer infektioner som sprids av både dagaktiva och nattaktiva myggor. Det är därför viktigt med myggskydd dygnet runt. Om möjligt undvik att åka till områden med pågående myggburna infektionsutbrott.
Myggskydd utomhus
När man vistas utomhus i riskområden för myggöverförda sjukdomar så kan man med fördel bära löst sittande och täckande ljusa kläder (långärmade skjortor och långbyxor) i kombination med myggmedel (se nedan). Detta är särskilt viktigt för skydd mot dagbett av Aedes-myggor.
I många länder (dock inte i Sverige p.g.a. miljöskäl) kan man också köpa permetrin (se nedan) för självimpregnering av kläder eller kläder som är förimpregnerade med permetrin. Det går dock numera att köpa permetrinimpregnerade kläder, vilka klassas som biocider med särskilt tillstånd för att få försäljas.
Om man ska bo en längre tid på samma ställe kan man också bekämpa utomhusmyggorna genom att avlägsna eller fylla igen vattensamlingar där myggorna kan lägga sina ägg.
Myggskydd inomhus
Bästa sättet att förhindra stick inomhus (särskilt av malariasmittade Anopheles-myggor) är att vistas och sova i avskärmade, gärna luftkonditionerade, rum med insektsnät som täcker ev öppna fönster och dörrar, och gärna spraya sovrummet med en insektsspray med DEET en stund innan sänggång för att minimera antalet myggor i rummet.
Man bör sedan sova under myggnät som impregnerats med permetrin (alternativt deltamitrin eller alfa-cypermetrin). Dessa medel inte bara dödar myggor utan gör också att de undviker näten, vilket kan göra näten effektiva även om de har smärre hål. Impregneringen håller i allmänhet minst 6 månader.
Myggnät, som finns både för enkelsäng och dubbelsäng, kan inhandlas i vildmarksbutiker och på många vaccinationsmottagningar. Se till att vika in nätet ordentligt under madrassen så att inga myggor tar sig in och ha det luftigt runt om dig så att nätet inte kommer direkt mot kroppen på natten.
Det finns nu flera vetenskapliga studier som visar att c:a 80-90 % av alla stick av malariamyggor undviks genom att man använder impregnerade myggnät.
Skyddseffekten kan till och med i vissa fall vara större än med profylaxläkemedel eftersom näten skyddar lika bra mot mygg av alla sorter och oavsett om parasiterna är resistenta. Då risken för malaria är låg kan nät vara ett alternativ till läkemedel och i områden med högre risk är näten ett komplement.
Obs! Använda nät bör brännas då impregneringsmedel som når ut i vattendrag kan döda vattenlevande organismer.
Insektsmedel
Ett antal insektsmedel i form av spray, gel/kräm eller roll-on stift har en dokumenterad god och långvarig effekt mot bett av myggor och andra insekter, och är godkända av Kemikalieinspektionen om tillverkarens rekommendationer rörande hur de ska användas följs.
Medlen finns i olika styrkor. Ju högre koncentration av det aktiva ämnet, desto effektivare och längre verkar de, men risken ökar då också för biverkningar, t.ex. irritation av hud och ögon, vilket försvårar användningen till barn. Vid resa med små barn (yngre än 2-3 år) till högriskområden för svåra myggöverförda sjukdomar, diskutera användning av nedanstående preparat med din läkare.
Preparaten ska strykas på jämnt på exponerad hud och för full effekt oftare än vad som rekommenderas om man svettas mycket. Vid samtidig användning av solskyddsmedel, låt dessa tränga in i huden först innan applicering av myggmedel.
Allvarliga reaktioner på insektsmedel är sällsynta. Om du upplever utslag eller annan reaktion (t.ex. klåda, svullnad) från ett repellent, bör du tvätta av medlet med mild tvål och vatten och sluta använda det. Använd inte på skadad hud eller under kläder, men gärna på kläderna (som dock kan missfärgas av DEET).
I många länder kan man köpa kläder som är impregnerade med permetrin (Peripel 55 eller Permanone) eller deltametrin (K-Othrine), eller dessa medel för egen impregnering av kläder eller myggnät, men då dessa medel är skadliga för vattenlevande organismer är de förbjudna för detta ändamål i Sverige. Permetrin ska aldrig appliceras på huden utan endast på kläder, myggnät eller andra tyger enligt anvisningarna på produktetiketten.
DEET
DEET (kemiskt namn: N,N-dietyl-m-toluamid eller N,N-dietyl-3-metyl-bensamid) är mycket effektivt och välbeprövat, men kan vara mer irriterande för hud och ögon än nedanstående medel och absorberas också mer genom huden än t.ex. .
Lägsta koncentrationen (9,5%) kan användas av barn över 2 år. Koncentrationer 19-40% kan användas av barn över 13 år, medan den högsta koncentrationen (50%) enbart rekommenderas till vuxna. Gravida och ammande kvinnor bör av försiktighetskäl utanför högriskområden för allvarlig sjukdom undvika högre koncentrationer än 20%.
Produkter inkluderar bl.a.: Bushman (spray och gel 40%), CarePlus DEET (spray 30,40 och 50%), Djungelolja (spray 20%), Försvarets Mygg & Fästing (spray 40%), MyggA (spray 9,5%, roll-on 19%), US622 (spray och stift 19%).
Picaridin /icaridin
Picaridin / icaridin (kemiskt namn: 2-[2-hydroxietyl]-1-piperidinkarboxylsyra 1-metylpropylester). Färre biverkningar än DEET och kan användas av gravida/ammande kvinnor och barn över 2 år.
Produkter inkluderar: Autan Protection (spray 20%), DR1 (spray 19%)
Citroneukalyptosolja (PMD)
Olja av citroneukalyptus eller den syntetiserade versionen PMD (kemiskt namn: para-menthane-3,8-diol). Det rekommendera inte att man använder den ”rena” eteriska oljan, då dessa inte är säkerhetskontrollerade. Finns i olika koncentrationer. Kan användas av barn över 3 år och gravida/ammande kvinnor. Den lägsta koncentrationen (6,7%) kan även användas på barn under 3 år med försiktighet. Det är oklart om effekten av PMD mot Anopheles-, Aedes– och Culex-myggor är lika hög som av DEET.
Produkter inkluderar: CarePlus Natural (spray 30%), MEDS Mygga & Fästing (spray 20%), Noskito (spray 6,7%), Salubrin Myggspray (spray 6,7%), Sjö&Hav Mygg & Fästing (spray och roll-on 28,5%).
IR3535
IR3535 (kemiskt namn: 3-[N-butyl-N-acetyl]-aminopropionsyra, etylester). Kan Även användas av gravida/ammande kvinnor och barn över 3 år.
Produkter inkluderar t.ex.: Body Guard (spray 20%), Etono (spray 19%), Marie Rose 6h (spray 20%).
Användning av myggmedel
Alla alternativen ger ett betydande skydd mot myggstick men effekten är relativt kortvarig, för de lägsta koncentrationerna DEET cirka 2 timmar för Aedes-myggor och det dubbla för Anopheles-myggor. Eftersom malariamyggor flyger lågt och därmed oftast sticker vrister och underben så är det extra viktigt att skydda nedre extremiteten.
- Applicera endast på exponerad hud eller kläder, enligt anvisningarna i produktbeskrivningen. Använd inte på hud som är täckt av kläder.
- Använd aldrig på eksem, sår eller irriterad hud.
- När man använder sprayer, spraya inte direkt i ansiktet – spraya produkten på händerna först och applicera sedan på ansiktet. Undvik ögon och mun och applicera endast sparsamt runt öronen.
- Tvätta händerna efter användning så att du inte oavsiktligt får in medlet i munnen eller ögonen.
- Barn ska inte hantera insektsmedel. Vuxna bör istället ta medlet på sina egna händer och sedan försiktigt smörja in det på barnets exponerade hud. Undvik att applicera medlet på barns händer.
- Stryk på jämnt och ganska tunt. Medlet blir sällan mer effektiv för att huden är indränkt. Det viktigaste är att samtliga exponerade hudytor blir täckta.
- Efter att ha återvänt inomhus, tvätta avstötande hud med tvål och vatten, eller bada.
Vid mycket hög risk för myggöverförd sjukdom måste risken med ett infekterat myggstick vägas mot riskerna med en högre koncentration DEET och andra insektsmedel. Det kan i vissa sådana fall vara motiverat att använda de högre koncentrationerna även till yngre barn än ovan angivet och till gravida.
Medel för slutna utrymmen
Det finns också medel avsedda för inomhusbruk i slutna utrymmen, såsom aerosolsprayer, batteridrivna förångare och myggspiraler. Dessa innehåller aktiva ingredienser (t.ex. metofluthrin, d-alletrin och pralletrin) som fungerar som nervgifter för myggor och andra insekter, men för flertalet av substanserna är oskadliga för människor. Aerosolsprayer kan hjälpa till att rensa myggor från större utrymmen, medan spiraler och förångare stöter bort myggor från mer avgränsade områden. Även om myggspiralerna minskar risken för myggstick relativt effektivt, bör man vara försiktig med dem inomhus då en stor mängd partiklar inklusive formaldehyd frigörs när spiralen brinner.
I områden med insektsburna sjukdomar bör ovanstående medel ses som komplement till annat myggskydd inomhus och inte som ersättare. Sprayen kan användas för att rensa sovrummet en stund innan sänggående, med myggnätet som det huvudsakliga skyddet. En begränsad användning är också bra med tanke på effekterna på den biologiska mångfalden och då de även avdödar vattenlevande organismer om de kommer ut i naturliga kretslopp.
Ultraviolett ljus som skall locka insekter mot ett strömförande galler och ljudgeneratorer som skall imitera en hanmygga och därigenom skrämma iväg gravida honmyggor fungerar inte i praktiken.
Medel som inte har effekt
Varken B-vitamin eller vitlök har någon skyddseffekt
Kort om fästingar
Fästingar är inte insekter i egentlig mening utan närmre släkt med kvalster och spindlar.
Fästingar tillhör två stora familjer; hårda fästingar (t.ex. Ixodes, Amblyomma, Dermacentor, Hyalomma och Rhipicefalus) och mjuka fästingar (t.ex. Ornithodoros), som kan överföra.
Hårda fästingar kan överföra bl.a. borreliainfektion, TBE, tularemi (harpest), Krim-Kongo hemorragisk feber, African tick bite fever, Mediterranean spotted fever och Rocky Mountain spotted fever, medan mjuka fästingar kan sprida fästingburen återfallsfeber (relapsing fever)
Vuxna fästingar har äggformade kroppar som blir fulla av blod när de äter. Hårda fästingar har en hård sköld på ryggen och en näbbliknande struktur på framsidan som innehåller mundelarna, medan mjuka fästingar har en mer svampartad rygg och sina mundelar dolda på undersidan av kroppen.
De flesta fästingar går igenom fyra livsstadier: ägg, sexbent larv, åttabent nymf och vuxen. Efter att ha kläckts från äggen måste fästingar äta blod i varje stadie för att överleva. Det kan ta upp till 3 år för fästingarna att slutföra hela sin livscykel, och de flesta kommer att dö innan dess eftersom de inte hittar en värd för sitt nästa blodmål.
Fästingar kan livnära sig på däggdjur, fåglar, reptiler och groddjur. De flesta fästingar föredrar att ha olika värddjur för varje stadie av sitt liv.
Förekomst
Fästingar förekommer över hela världen. De trivs bäst i varma, fuktiga klimat, då låga temperaturer hämmar deras utveckling av ägg till larver och de kräver också en luftfuktighet >85% för att omvandlas till nya stadier. Den globala uppvärmningen gör att fästingarnas utbredningsområden är i ökande, och därmed ökar också spridningen av fästingburna sjukdomar hos människor. Fästingar blir aktiva så fort temperaturen stiger över 5 grader. Det betyder att fästingsäsongen är lång även i tempererade områden – i Sverige från tidigt på våren till långt in på hösten. Optimala livsmiljöer för fästingarna är lövskogar eller blandskogar, men I. ricinus-fästingar kan också hittas på hedar, öppna gräsängar och i förorts- och stadsmiljöer, inklusive i stadsparker.
Hur fästingar hittar sina värdar
Fästingar hittar sina värdar genom att känna av koldioxiden i utandningsluften, kroppslukter, kroppsvärme, fukt, vibrationer eller skuggor. De väljer ofta ut en plats i en buske eller på toppen av ett grässtrå längs stigar och djurstråk eller i högt gräs där många djur passerar. Sedan väntar de på att ett lämpligt djur ska passera.
Fästingarna kan inte flyga eller hoppa, så de håller sig fast med ett eller två benpar i underlaget medan de använder övriga ben för att haka fast i ett passerande djur (eller människa). Vissa fästingar biter sig snabbt fast, medan andra kan vandra runt i flera timmar för att leta efter ett område där huden är tunn, t.ex. i ljumskarna.
Hur fästingar sprider sjukdomar
Fästingar överför sjukdomsframkallande smittämnen när de suger blod. När de hittat en ideal födoplats skär den sig igenom huden, och för in sin rörformade, ofta hullingförsedda mundel, i hudsnittet. Samtidigt utsöndrar de en liten mängd saliv med bedövande egenskaper, så att värddjuret eller människan inte känner av bettet. Efter att fästingen bitit sig fast kan den suga i sig blod i flera dagar, innan de faller av och förbereder sig för nästa livsstadie.
Om ett värddjur bär på en blodsmitta får fästingen i sig smittämnet när den suger blod och kan sedan föra detta vidare med salivutsöndringen till nya värddjur under kommande blodmål.
Skydd mot fästingbett
Det bästa skyddet mot fästingbett är att undvika miljöer (fuktig och skuggig terräng med halvhögt gräs) där fästingar trivs. Om man behöver vistas i dessa miljöer bör man ha heltäckande kläder och byxbenen nerstoppade i stövlar eller kängor. Kläderna bör om möjligt vara mörka (här skiljer sig fästingar mot myggor).
Insektsmedlen ovan (DEET, picaridin, citroneukalyptusolja och IR3535) har effekt även mot fästingar, särskilt i de högre koncentrationerna. Men varken dessa medel eller heltäckande klädsel ger ett 100% skydd.
Efter att ha vistats i fästingrika miljöer är det därför bra att inspektera hela kroppen, då fästingarna ofta tar tid på sig att bita sig fast. Titta särskilt i fuktiga områden med tunn hud, t.ex. baksidan av knäna, ljumskar, navel, kring midjan och armhålor. Hos barn sätter sig fästingarna inte bara på kroppen utan också på huvudet, speciellt i hårfästet och kring öronen. Att duscha så snart man kommit inomhus efter vistelse i fästingrik miljö har visat sig minska risken för borrelia och ger ett bra tillfälle att inspektera kroppen.
Efter hemkomsten kontrollera dina kläder och ev. utrustning och ta bort ev. fästingar du hittar. Torktumling av exponerade kläder på hög värme i 10 minuter dödar fästingar på torra kläder. Om kläderna är fuktiga kan ytterligare tid behövas. Om kläderna behöver tvättas först, rekommenderas varmt vatten 60°. Lägre temperatur än så kommer inte att döda fästingar. Undersök också dina husdjur (hund och katt) noga då de ofta plockar hem fästingar som sedan kan fästa på människor långt senare.
Om man blivit biten
Om man blivit biten bör man omedelbart loss fästingen med en vass pincett eller särskild fästingborttagare, som kan köpas på apoteket. Smörj inte in med smör eller matolja.
Ta tag om fästingen så nära huden som möjligt och dra den rakt ut, utan att vrida eller rycka. Då ökar chansen att få med hela fästingen. Undvik att klämma på kroppen så att inte eventuella smittämnen pressas ut. Om fästingens mundelar går av i huden och de lätt kan tas bort, ta bort dem med en pincett. Om mundelarna inte kan tas bort lätt, låt dem vara ifred och låt huden läka.
Tvätta sedan bettområdet med tvål och vatten eller sprit. Eventuella kvarstående kroppsdelar från fästingen kan orsaka en mindre inflammation kring själva bettstället, och dessa kan då ofta avlägsnas med en pincett efter några dagar. Håll uppsikt kring bettstället och sök läkare om feber eller en större rodnad skulle uppstå veckorna efter bettet (kan vara borrelia eller annan fästingöverförda infektion).
Tsetseflugor
Trypanosoma-parasiterna som sprider afrikansk trypanosomiasis (sömnsjuka) överförs till människa via bett av tsetseflugor. Dessa flugor finns i varma och fuktiga områden i 36 länder i Afrika söder om Sahara, framför allt på de stora savannerna där de kommer i kontakt med människor, boskap och vilda djur, som alla fungerar som reservoarer för Trypanosoma-parasiterna.
För att minska risken för infektion bör man som resenär minimera kontakten med tsetseflugor genom att bära täta långärmade skjortor och långbyxor i neutrala färger (tsetseflugor dras till ljusa eller mörka färger, särskilt blått och svart och kan bita igenom tunna kläder).
Man bör också undvika buskage då tsetseflugorna gärna vilar där under den varmaste tiden på dagen, men kan vakna till och bita om de blir störda. Myggmedel fungerar dåligt mot tsetseflugorna.
Skinnbaggar (Triatoma infestans)
Skinnbaggen (Triatoma infestans) finns utbredd i Sydamerika (främst Bolivia, Paraguay och Argentina) där den sprider parasitsjukdomen amerikansk trypanosomiasis (Chagas sjukdom). Skinnbaggen trivs i enkla fuktiga hus, t.ex. med lerväggar och stråtak.
Vanliga insektsmedel är verksamma mot skinnbaggarna och i övrigt bör man som resenär i dessa områden om möjligt undvika sådan enkla hus men annars använda sig av impregnerat myggnät.
Loppor
Loppor är 2-4 mm långa blodsugande insekter, vars bett kan ge små röda kliande utslag, som ofta kan ha ett centralt synligt litet sår. Ofta finns det flera bett på rad då loppan tenderar att först ta ett provbett. Loppor försvinner oftast av sig själv och man behöver inte söka vård om man har blivit biten. Husdjur som har blivit bitna av loppor behöver däremot få behandling.
Vissa loppor, t.ex. pestloppan Xenospylla cheopis, är anpassade till människan och dessa (men även vissa andra lopparter) kan överföra sällsynta men allvarliga sjukdomar som pest och murin (loppburen) tyfus.
Loppbett förekommer ofta på underbenen och fötterna. Resenärer kan därför skydda dessa delar av kroppen genom att bära långa strumpor och byxor. Man bör också undvika att klappa herrelösa eller vilda djur, vilka kan vara kraftigt loppangripna.
Insektsmedlen ovan (DEET, picaridin, citroneukalyptusolja och IR3535) har effekt även mot loppor, särskilt i de högre koncentrationerna.
Vägglöss (bed bugs)
Vägglöss (”bed bugs”) är 1-7 mm långa, platta rödbruna och vinglösa insekter. De överför inte några sjukdomar, men deras bett kan ge starka allergiska reaktioner och också orsaka känslomässigt obehag. Vägglöss kan transporteras i bagage och på kläder samt i kontaminerade fordon. På så sätt kan man få skadedjuren med sig hem från en resa.
Under senare år har man sett en kraftig ökning av vägglöss också i Sverige som ett resultat av ökat resande och en tilltagande resistens hos dessa skadedjur mot de vanligaste använda insektsmedlen. Vägglöss kan förekomma både i hemmet, på hotell och på allmänna platser där många människor samlas, såsom biografer, teatrar, arbetsplatser, daghem och skolor.
När man väl fått in vägglöss i sin bostad kan de vara mycket svåra att bli av med och till stora kostnader. Det är därför viktigt att försöka undvika att få med dem hem från resan
Åtgärder för att undvika eller minska exponering för vägglöss vid resa
- Kontrollera hotellrummet: Leta noga efter vägglöss på madrasser, sängkläder och möbler. Vägglusägg och nymfer är mycket små och kan lätt förbises.
- Byt boende: Vid tecken på vägglöss, insekterna själva eller t.ex. blodfläckar på madrasser bör man genast hitta ett alternativt boende.
- Var försiktig med bagaget: Undvik att ha resväskor direkt på golvet och stäng dem när de inte används. Ta endast fram kläder och nödvändiga föremål, t.ex. toalettsaker som ska användas. Undvik att hänga in kläder i garderoberna. Inspektera noggrant alla kläder och andra föremål innan du lägger tillbaka dem i resväskan.