Information till resenärer
Smittämnet och smittvägar
Sandmyggefeber, även kallad tredagarsfeber eller pappatacifeber, är en virussjukdom som orsakas av flera olika Phlebovirus, bland annat toscanavirus, sicilianavirus och naplesvirus. Sjukdomen sprids genom bett från infekterade sandmyggor, små insekter som är mest aktiva från skymning till gryning.
Sandmyggor lever oftast på landsbygden eller i utkanten av städer, särskilt under sommaren. Endast honorna suger blod, och deras bett är ofta så små att de kan gå obemärkta förbi. Under dagen vilar sandmyggor på svala och fuktiga platser, till exempel i buskar eller mot trädstammar. Om de störs kan de bita även under dagen.
Virusets djurreservoar är okänd, men ökenråttor tros kunna vara en möjlig källa. Sjukdomen överförs inte direkt mellan människor utan endast via sandmyggans bett.
Sjukdomsbild
De flesta som smittas av sandmyggefeber får inga eller mycket lindriga symtom. Om sjukdomen ger symtom, visar den sig vanligtvis 2–7 dagar efter smittotillfället, ibland upp till 14 dagar. Sjukdomen börjar plötsligt och liknar ofta influensa med hög feber, som kan nå 40 grader, huvudvärk och smärta bakom ögonen, särskilt vid ögonrörelser. Det är vanligt att känna sig mycket trött och få muskel- eller buksmärtor. Nackstelhet och svullna lymfkörtlar på halsen kan också förekomma, liksom halsont och blåsliknande utslag i munslemhinnan.
De flesta återhämtar sig helt inom en till två veckor utan några komplikationer. I knappt hälften av fallen kan sjukdomen bli mer allvarlig och leda till meningoencefalit, en inflammation i hjärnan och hjärnhinnorna. Detta kan ge symtom som långvarig huvudvärk, illamående, kräkningar, förändringar i personlighet, nackstelhet och, i sällsynta fall, dövhet eller andra neurologiska problem. Dessa komplikationer kan göra att återhämtningen tar längre tid och ibland lämna kvarstående symtom. Dödsfall är mycket ovanliga men kan inträffa vid de svåraste fallen.
Förekomst och riskgrupper bland resenärer
Sandmyggefeber är vanligt förekommande i områden kring Medelhavet, Mellanöstern, Centralasien och på Indiska halvön. Uppskattningsvis 250 miljoner människor bor i områden där sjukdomen kan spridas. I endemiska områden är det vanligt att en stor del av befolkningen har haft infektionen och utvecklat immunitet.
Yrkesgrupper som arbetar utomhus i endemiska områden, som skogsarbetare och jordbrukare, har högre risk att smittas. Historiskt sett drabbades många soldater under andra världskriget i Nordafrika, vilket ledde till att tusentals blev tillfälligt arbetsodugliga.
Alla som vistas i områden där sandmyggor förekommer riskerar att smittas om de blir bitna. Resenärer som löper störst risk inkluderar:
- Äventyrsresenärer och ekoturister som vistas mycket utomhus, särskilt på kvällar och nätter.
- Biståndsarbetare och fältpersonal som arbetar i endemiska områden.
- Fågelskådare och andra som vistas nära naturen i högendemiska regioner.
Även korttidsresenärer kan smittas, särskilt om de vistas på landsbygden eller i utkanten av städer där sandmyggor är vanliga.
Hur man skyddar sig
Det finns inget vaccin mot sandmyggefeber, så det är viktigt att skydda sig mot bett:
- Undvik utomhusaktiviteter från skymning till gryning när sandmyggorna är som mest aktiva.
- Använd skyddande kläder som täcker armar och ben.
- Applicera insektsmedel med DEET på exponerad hud och under kanterna på kläderna.
- Sov i luftkonditionerade rum eller bakom välimpregnerade insektsnät (med permetrin).
- Använd fläktar i sovrum, eftersom sandmyggor är dåliga flygare och har svårt att röra sig i luftströmmen.
Sandmyggor är mycket små (cirka 2–3 mm) och kan ta sig igenom vanliga myggnät. Därför bör myggnätet vara tätare eller impregnerat för att vara effektivt.