Information till resenärer
Smittämnet och smittvägar
Rabies är en dödlig virussjukdom. Det vanligaste viruset som ger rabies hos människor är klassiskt rabiesvirus, men det finns också andra relaterade virus hos fladdermöss som kan orsaka identisk sjukdom. Rabiesviruset sprids oftast via saliv från ett infekterat djur, vanligtvis genom bett eller rivsår, men även om djuret slickar på sårig hud eller slemhinnor. Smittan kan också ske genom mycket små hudskador som inte alltid märks. Den vanligaste smittkällan är hundar, som står för över 99 % av alla mänskliga rabiesfall, men även vilda djur som rävar, fladdermöss och apor kan sprida viruset. Rabies kan inte smitta mellan människor, förutom i extremt sällsynta fall, till exempel genom organtransplantation.
Från såret invaderar rabiesviruset nervsystemet, och når sedan det centrala nervsystemet där viruset förökar sig. Rabiesvirus transporteras sedan tillbaka via det perifera nervsystemet till olika vävnader, inklusive spott- och tårkörtlarna och huden i ansiktet, nacken och på halsen. Rabiesvirus som utsöndras i saliv gör att smittan kan föras vidare.
Sjukdomsbild
Inkubationstiden (tid från smitta till första symtom) för rabies är oftast 3–12 veckor, men kan variera från några dagar till flera månader. De första symtomen är ofta ospecifika, som feber, huvudvärk, trötthet och smärta eller stickningar vid bettet. När sjukdomen utvecklas påverkas nervsystemet, och patienten kan få ångest, hallucinationer och muskelryckningar. Många drabbas av vattenrädsla (hydrofobi) eftersom det blir svårt att svälja. I andra fall börjar sjukdomen med förlamning, som sprider sig i kroppen. När symtomen väl har börjat är sjukdomen nästan alltid dödlig inom en till tre veckor, oftast till följd av andningsförlamning eller hjärtstopp.
Förekomst och riskgrupper
Rabies finns över nästan hela världen, med undantag för Antarktis. Sjukdomen är särskilt vanlig i delar av Asien och Afrika, där tillgången till vaccination och behandling är begränsad. Cirka 60 000 människor dör av rabies varje år, och majoriteten av fallen beror på hundbett. I Europa och Nordamerika har rabies nästan eliminerats hos husdjur genom vaccinering, men smittan kan fortfarande finnas hos vilda djur som rävar och fladdermöss. I Sverige har rabies aldrig förekommit bland landlevande däggdjur, men viruset har påvisats hos fladdermöss.
Resenärer till högriskområden, särskilt de som vistas länge på landsbygden eller kommer i kontakt med djur, löper ökad risk. Barn är särskilt utsatta, eftersom de oftare leker med djur och kanske inte berättar om bett eller kontakt med saliv.
En annan riskgrupp är personer med ökad risk för yrkesmässig djurexponering (t.ex. veterinärer, viltvårdare eller skogsarbetare), samt i Sverige även personal inom tull, karantänsverksamhet och vid laboratorier som bedriver rabiesdiagnostik.
Den största risken för inhemsk smitta av rabies i Sverige och EU är illegal import av hundar, från länder med undermålig rabieskontroll, t.ex. Nordafrika. Man kan därför inte 100% utgå från att hundbett i europeiska länder som förklarats rabiesfria, är utan risk för rabies.
Hur man skyddar sig
Det viktigaste sättet att skydda sig mot rabies är att undvika kontakt med okända djur, särskilt hundar, katter och vilda djur i områden där rabies förekommer. Om man vistas i högriskländer bör man vara extra försiktig, särskilt med djur som beter sig ovanligt eller aggressivt.
Vaccination Preexpositionsprofylax (PrEP) är en effektiv förebyggande åtgärd. Personer som ska resa till områden där rabies är vanligt kan få förebyggande vaccin i form av två eller tre doser innan avresa. Detta ger ett grundskydd och gör att eventuell behandling efter exponering blir enklare och mer effektiv.
PrEP är sällan motiverad till resenärer, under förutsättning att det finns lättillgänglig post-expositionsprofylax (PEP), vilket är fallet i de flesta asiatiska och latinamerikanska länder. PrEP kan dock vara motiverad om du och dit ressällskap ska vistas längre tid på isolerad landsbygd i högriskländer utan god tillgång till sjukvård, främst Afrika söder om Sahara, samt till barn som är tillräckligt gamla att vara ute på egen hand, men inte gamla nog att alltid berätta vad de varit med om.
För personer som utsätts för risk i sitt arbete, som veterinärer eller laboratoriepersonal, rekommenderas regelbundna vaccinationsboosters.
Om man blivit biten eller på annat sätt exponerad för ett misstänkt rabiessmittat djur, är snabb behandling avgörande. Såret ska tvättas noggrant med tvål och vatten i minst 15 minuter och därefter desinficeras. Postexpositionsprofylax (PEP) med rabiesvaccin ska påbörjas så snart som möjligt och, vid allvarliga exponeringar, kombineras med rabiesimmunglobulin. Denna behandling kan förhindra sjukdomen om den ges innan symtomen börjar. Resenärer till områden där rabies är vanligt bör känna till var de kan få snabb vård vid behov.