Information till vaccinatörer och reserådgivare
Översikt
Filariasis (filariainfektion) är en grupp sjukdomar orsakade av parasitiska spolmaskar (nematoder) som sprids av olika vektorer. De ingår i listan över försummade tropiska sjukdomar och inkluderar elefantsjuka (lymfatisk filariasis), flodblindhet (onchocerciasis) och afrikanskögonmask (loa loa).
Lymfatisk filariasis (elefantsjuka)
Smittämnet och smittvägar
Lymfatisk filariasis orsakas av tre arter av maskar: Wuchereria bancrofti (90 % av fallen), Brugia malayi, och Brugia timori. Sjukdomen sprids genom bett av infekterade myggor, där olika myggarter är viktiga i olika miljöer: Culex i stadsmiljöer, Anopheles på landsbygden, och Aedes på öar i Stilla havet.
För att bli infekterad krävs ofta upprepade myggbett, vanligtvis under barndomen. Efter att smittämnet kommit in i kroppen via myggbettet, etablerar sig de vuxna maskarna i lymfbanorna, där de kan överleva i upp till åtta år. Maskarna producerar mikroskopiska larver (mikrofilarier) som sprids via blodet och kan infektera nya myggor. I myggorna utvecklas larverna vidare till en form som kan smitta människor vid nya myggbett.
Sjukdomsbild
De flesta infekterade personer har inga symtom, trots att stora mängder mikrofilarier kan cirkulera i blodet. Infektionen kan ändå orsaka skador på lymfsystemet och njurarna.
Hos vissa individer utvecklas allvarliga symtom med svullnader (lymfödem) i armar, ben, bröst eller könsorgan. I avancerade fall leder detta till förtjockad hud och vävnad, ett tillstånd känt som elefantiasis. Detta orsakar betydande fysiska funktionsnedsättningar och social isolering. Drabbade kan även få återkommande inflammationer i lymfbanorna och bakteriella infektioner, vilket ytterligare förvärrar tillståndet.
De kroniskt infekterade personerna drabbas ofta av veckolånga episoder av lokala, smärtsamma inflammationer i lymfbanorna och sekundära bakteriella infektioner som ytterligare ökar på lidandet.
Förekomst
Lymfatisk filariasis var tidigare utbredd i stora delar av Asien, Afrika, Latinamerika och Stilla havsområdet. Genom WHO:s program för massbehandling har sjukdomsbördan minskat kraftigt. Aktuella riskområden innefattar Afrika söder om Sahara, Egypten, indiska subkontinenten, Sydostasien, Sydvästra Stillahavsområdet (Melanesien) samt lokala områden längs Brasiliens nordöstra kust, Guyana, Dominikanska Republiken och Haiti.
Eftersom det krävs upprepade myggbett för att utveckla sjukdomen är risken för korttidsresenärer låg. Långtidsresenärer som vistas månader eller år i endemiska områden har en högre risk. Även kortare vistelser i hyperendemiska områden, särskilt där myggan Aedes är vanlig, kan innebära viss risk.
Prevention
Det finns inga vacciner eller förebyggande läkemedel mot lymfatisk filariasis. Skydd mot myggbett är därför den viktigaste förebyggande åtgärden. Detta innefattar användning av myggnät, insektsmedel och täckande kläder, särskilt i områden där sjukdomen är vanlig. WHO arbetar också med att minska spridningen genom massbehandling av befolkningar i endemiska områden.
Flodblindhet (onchocerciasis)
Smittämnet och smittvägar
Flodblindhet, eller onchocerciasis, orsakas av parasitmasken Onchocerca volvulus. Infektionen sprids genom bett av knott från Simulium-släktet, som lever nära strömmande vattendrag och biter främst under dagtid. För att smittas krävs vanligtvis upprepade bett av infekterade knott. Efter att knottet överfört larver till människan, mognar dessa till vuxna maskar under huden, där de producerar mikrofilarier. Dessa mikroskopiska larver kan sedan infektera nya knott som suger blod från den smittade personen.
Symtom
Symtomen utvecklas gradvis, ofta ett till flera år efter att infektionen har etablerats. De kan variera från lätt svullnad till allvarliga besvär. Typiska symtom inkluderar kraftigt kliande utslag, hudförändringar som knottror och förtjockad hud, samt lymfkörtelsvullnad. Kroniska hudbesvär kan också leda till missfärgning eller förtjockning av huden, särskilt hos personer som bor i endemiska områden.
Ögonpåverkan är en allvarlig komplikation och kan orsaka synnedsättning eller total blindhet, vilket gör onchocerciasis till en av de vanligaste infektiösa orsakerna till blindhet globalt. Bland resenärer är svåra hudbesvär vanligare än ögonkomplikationer, medan den endemiska befolkningen löper högre risk för långvariga följder som blindhet.
Förekomst
Onchocerciasis förekommer endemiskt i stora delar av subsahariska Afrika, med >99% av smittan i Angola, Benin, Burkina Faso, Burundi, Centralafrikanska republiken, Elfenbenskusten, Demokratiska republiken Kongo, Ekvatorialguinea, Etiopien, Gabon, Ghana, Guinea, Guinea-Bissau, Kamerun, Kenya, Liberia, Malawi, Mali, Moçambique, Niger, Nigeria, Republiken Kongo, Rwanda, Senegal, Sierra Leone, Sydsudan, Sudan, Tanzania, Tchad, Togo och Uganda.
Efter lyckade kontrollprogram har förekomsten i Afrika minskat betydligt och i Latinamerika förekommer numera smitta enbart i Yanomami-området i gränsområdet mellan Brasilien och Venezuela
Resenärer med ökad risk för infektion inkluderar långtidsresenärer och utlandsstationerade i endemiska områden samt resenärer som besöker släkt och vänner. I hyperendemiska områden kan smittöverföring ske redan vid vistelse <1 månad.
Prevention
Resenärer bör undvika livsmiljöer med risk för mycket knott (nära snabbt strömmande floder och vattendrag) samt skydda sig mot bitande insekter.
Loiasis (afrikansk ögonmask)
Smittämnet och smittvägar
Loiasis, även kallad afrikansk ögonmask, orsakas av parasitmasken Loa loa. Maskens mikrofilarier överförs till människor genom bett av dagaktiva bromsar från Chrysops-släktet (även kallade ”deer fly” eller ”horse fly”). Efter att ha tagit sig in i människokroppen, utvecklas mikrofilarierna till vuxna maskar i underhudsvävnaden. Honorna kan bli 4–7 cm långa och hanarna cirka 3–3,5 cm. De vuxna maskarna producerar stora mängder mikrofilarier som cirkulerar i blodet och som kan överföras till nya bromsar vid blodmål. De vuxna maskarna migrerar genom kroppens subkutana vävnader och kan även röra sig under ögats bindhinna, vilket kan vara synligt och obehagligt.
Sjukdomsbild
De flesta infekterade individer upplever inga symtom. Hos vissa kan infektionen orsaka tillfälliga, lokaliserade svullnader kallade Calabar-svullnader, som uppstår när vuxna maskar rör sig under huden. Svullnaderna, som oftast uppträder på armar och ben, kan vara smärtsamma och varar vanligen i 1–3 dagar. De är vanligare och mer uttalade hos tillfälliga besökare än hos lokalbefolkningen.
I vissa fall migrerar maskarna under bindhinnan i ögat, vilket kan vara dramatiskt och oroande, men sällan orsakar kvarvarande skador på ögonen. Andra symtom kan inkludera milda neurologiska besvär eller diffusa symtom från centrala nervsystemet.
Förekomst
Loiasis är vanligast i skogs- och savannområden i centrala och västra Afrika, där fler än 20 miljoner människor är kroniskt infekterade. Sjukdomen förekommer främst på landsbygden och är mest utbredd i områden där även flodblindhet (onchocerciasis) förekommer.
Riskgrupper
Långtidsresenärer som vistas i endemiska områden löper störst risk att drabbas. Kortare besök innebär vanligtvis låg risk, men exponering för många bett under kort tid kan också leda till infektion.
Prevention
Det viktigaste skyddet är att minimera risken för bromsbett genom att bära täckande kläder och använda insektsmedel. Tablett Dietylkarbamazin (DEC) 300 mg en gång i veckan har använts för att förhindra loiasis hos långtidsresenärer i drabbade regioner, men är inte tillgängligt för detta ändamål i Sverige.