Information till resenärer
Översikt
Ett växande antal bunyavirus är kända för att orsaka virusorsakad blödarfeber, en allvarlig febersjukdom som kan utvecklas till chock och multiorgansvikt och kännetecknas av störningar i blodets levringsförmåga. För närvarande finns det inga godkända vacciner eller antivirala terapier för att effektivt förebygga eller behandla blödarfebrar orsakade av bunyavirus.
Sorkfeber (hantavirus-blödarfeber)
Smittämne och smittöverföring:
Hantavirus är en grupp virus som orsakar sjukdom hos människor och sprids genom kontakt med gnagares urin, avföring eller saliv. Virusen överförs vanligtvis via inandning av damm som kontaminerats av gnagarurin. Det finns flera typer av hantavirus i Europa, varav Puumala virus är vanligast och sprids via skogssorkar.
Andra arter, som Dobrava virus, har skogsmöss som värddjur och förekommer främst i sydöstra Europa. Hantavirus kan inte spridas mellan människor eller via insektsbett, men i sällsynta fall kan infektion ske genom gnagarbett.
Risken för smitta ökar under hösten när gnagare söker sig till uthus och förråd, där människor kan komma i kontakt med viruset via damm.
Sjukdomsbild
Hantavirusinfektion kan ge ett brett spektrum av symtom, från milda till svåra. Inkubationstiden är 2–3 veckor. Infektionen börjar ofta med plötslig feber, svår huvudvärk och muskelvärk, följt av buksmärtor och ibland blödningar. Njurpåverkan är vanlig och kan leda till minskad urinproduktion (oliguri), som sedan övergår till ökad urinproduktion (polyuri) i återhämtningsfasen.
Den variant som orsakas av Puumala virus är mildare och kallas sorkfeber, med en dödlighet på under 0,5 %. Dobrava virus, som förekommer i sydöstra Europa, orsakar en mer allvarlig form med högre dödlighet. Allvarliga komplikationer, som njurpåverkan och förlamningar (Guillain-Barrés syndrom) är ovanliga men möjliga.
Förekomst och riskfaktorer
Hantavirus finns i stora delar av världen, förutom i Australien och Oceanien. I Europa är de vanligaste sjukdomsfallen kopplade till Puumala virus och förekommer främst i Finland, Sverige, Belgien, Frankrike och Norge. Ryssland har flest rapporterade fall i Europa. Sorkfeber är särskilt vanlig i norra Europa under år med stora gnagarpopulationer, som kan öka cykliskt beroende på tillgången till föda som ek- och bokollon.
Den största risken är exponering för gnagare och deras urin, särskilt i dammiga miljöer som förråd, uthus eller jordbruksområden. Aktiviteter som jordbruk, skogsarbete och vistelse i skog och mark ökar risken, särskilt under år med hög gnagartäthet.
Hur man skyddar sig
Det finns inget vaccin mot hantavirus. För att minska risken för smitta bör du vidta följande åtgärder:
- Undvik dammiga miljöer där gnagare kan ha varit.
- Använd ansiktsmask vid arbete i dammiga områden som uthus och förråd.
- Rengör ytor med fukt och desinfektionsmedel istället för att sopa, för att undvika att viruspartiklar sprids i luften.
- Undvik direktkontakt med gnagare och deras avföring eller urin.
- Förvara mat på ett sätt som inte lockar gnagare och håll bostadsområden rena.
Genom att vara medveten om smittvägarna och vidta försiktighetsåtgärder kan du minimera risken för hantavirusinfektion under din resa.
Krim-Kongo-blödarfeber (CCHF)
Smittämne och smittöverföring
Krim-Kongo blödarfeber (CCHF) är en allvarlig virussjukdom orsakad av Crimean Congo Hemorrhagic Fever Virus (CCHFV). Detta virus sprids via fästingar, främst av arten Hyalomma. Människor kan bli smittade genom bett från infekterade fästingar eller genom direkt kontakt med blod och kroppsvätskor från smittade djur eller människor. Konsumtion av opastöriserad mjölk eller otillräckligt tillagat kött kan också utgöra en smittrisk. Fästingbett utgör den största smittrisk för resenärer.
CCHFV kan också spridas i vårdmiljöer genom kontakt med blod eller kroppsvätskor från infekterade patienter, särskilt under procedurer som skapar aerosoler. Sjukdomen smittar inte via vanliga sociala kontakter eller genom insekter som myggor.
Sjukdomsbild
Efter en inkubationstid på 3–7 dagar (ibland upp till 14 dagar) kan symtomen börja med feber, muskelvärk, huvudvärk, yrsel och illamående. Dessa ospecifika symtom följs ibland av blödningar, som kan vara både inre och yttre, samt påverkan på nervsystemet med förvirring, slöhet och personlighetsförändringar. I allvarliga fall kan sjukdomen leda till multiorgansvikt och dödsfall. Dödligheten varierar mellan 5 och 40 %. De flesta infekterade får dock inga symtom alls eller mycket milda symtom.
Förekomst och riskgrupper
CCHF är den mest spridda fästingburna hemorragiska febern i världen och förekommer i ett brett geografiskt bälte. Den finns i länder i Östeuropa, Ryssland, Turkiet, Mellanöstern, Centralasien, Indien och flera länder i Afrika. I Europa har fall rapporterats i Spanien, Bulgarien och Grekland, och i grannländer som Turkiet och Georgien. Fall har också rapporterats i samband med förändrade klimatförhållanden som gynnar fästingpopulationer.
De som löper högre risk är personer som vistas i fästingrika miljöer, som bönder, jägare, veterinärer, djuruppfödare och sjukvårdspersonal. Även resenärer som deltar i utomhusaktiviteter i drabbade områden kan utsättas för risk, särskilt under fästingsäsongen. Gravida kvinnor är en särskild riskgrupp eftersom infektionen kan vara livshotande både för modern och fostret.
Hur man skyddar sig
För att minska risken för CCHF under resor till endemiska områden är det viktigt att skydda sig mot fästingbett. Använd långa kläder som täcker armar och ben, samt ljusa kläder för att lättare upptäcka fästingar. Applicera insektsmedel med DEET på huden och permethrin på kläderna. Inspektera huden noggrant efter fästingbett varje dag, särskilt efter vistelse i skog och mark. Undvik kontakt med blod eller kroppsvätskor från djur, och undvik opastöriserade mejeriprodukter och otillräckligt tillagat kött.
Sjukvårdspersonal i områden där CCHF förekommer bör använda skyddsutrustning vid hantering av patienter för att minimera smittrisken. Det finns för närvarande inget vaccin mot CCHF, och prevention är därför helt beroende av att undvika fästingbett och kontakt med smittade kroppsvätskor.
Rift Valley-feber (RVF)
Smittämne och smittöverföring
Rift Valley-feber (RVF) är en sjukdom som drabbar både människor och boskap, orsakad av Rift Valley Fever-virus (RVFV). Hos boskap som nötkreatur, får, getter, hästar och kameler kan sjukdomen orsaka hög dödlighet bland nyfödda och nästan 100% aborter hos dräktiga djur.
Hos människor sker smitta främst genom direktkontakt med blod eller andra kroppsvätskor från infekterade djur, till exempel vid slakt, köttberedning eller jakt. Konsumtion av opastöriserad mjölk kan också vara en smittväg. Myggbett från infekterade Aedes och Culex-myggor är en mindre vanlig överföringsväg. RVF smittar dock inte mellan människor.
Sjukdomsbild
Efter en inkubationstid (tid från smitta till symtom) på 2–6 dagar insjuknar de flesta med milda symtom som feber, huvudvärk, muskelsmärtor, svaghet och ibland en lätt leverpåverkan. Hos mindre än 2% av fallen kan sjukdomen bli allvarlig med inre och yttre blödningar eller hjärninflammation. I svåra fall av blödarfeber kan dödligheten uppgå till 50%. De flesta återhämtar sig dock helt inom en vecka.
Förekomst och riskgrupper
RVF är utbredd i Afrika söder om Sahara och Egypten, där sporadiska utbrott sker. Sjukdomen har också spridit sig till andra områden, med de första fallen utanför Afrika rapporterade från Saudiarabien och Jemen år 2000.
Risken för att drabbas av RVF är låg för de flesta resenärer, men högre för de som vistas i områden där utbrott bland djur förekommer. Riskgrupper inkluderar jägare, veterinärer, slakteriarbetare och herdar, samt resenärer som sover utomhus i områden med många myggor.
Hur man skyddar sig
För att minimera risken för RVF bör du undvika direktkontakt med blod, kroppsvätskor eller vävnader från djur, särskilt i områden med kända utbrott. Undvik att konsumera opastöriserad mjölk och rått kött. Skydda dig mot myggbett genom att använda myggmedel, bära långärmade kläder och använda myggnät under natten. Resenärer som arbetar med djur bör använda skyddsutrustning som handskar och ansiktsmask vid hantering av potentiellt infekterade djur.