Information till resenärer
Översikt
Under resa kan infekterat vatten smitta vid direkt kontakt, t.ex. schistosomiasis, cerkariedermatit, leptospiros och melioidos, men mer vanligt som en mag-tarmsmitta med virus, bakterier, protozoer och parasitiska maskar vid oralt intag.
I avsnittet Mat och dryck ges en del allmänna råd om hur man kan undvika att bli infekterad via infekterat vatten och andra drycker, men i vissa situationer kan man dock vid bristande tillgång på säkert rent vatten själv behöva rena sitt vatten. Detta kan vara fallet då man befinner sig i miljöer med dålig sanitet och utan tillgång till säkert buteljerat vatten, men också i vildmarken.
Även om betydande globala framsteg har gjorts (särskilt i Asien och Latinamerika) för att säkerställa rent dricksvatten och sanitet för alla så saknar fortfarande sjuhundraåttio miljoner människor (11 % av jordens befolkning) en säker vattenkälla, 2,5 miljarder människor saknar tillgång till adekvat sanitet, och 900 miljoner människor förrättar sina behov utomhus.Som resenär är det svårt, om inte omöjligt, att bedöma graden av kontamination och därmed infektionsrisken.
För resenärer till låg- och medelinkomstländer, särskilt långresenär, kan det därför vara av värde att vid behov kunna rena sitt eget vatten. Vattenrening som kan tillämpas under fältförhållanden kan ske genom kokning, sedimentering, fällning, filtrering, kemisk desinficering, behandling med UV-ljus, soldesinficering eller en kombination av dessa. Flera av dessa metoder kan improviseras med lokalt tillgängliga resurser, men också skalas upp vid behov, t.ex. i en flykting- eller katastrofsituation.
Kokning och uppvärmning
Kokning är den enklaste och mest effektiva metoden för att avdöda patogena mikroorganismer, inklusive virus, bakterier och parasiter. Där det finns tillgång till el är det därför bra att ha med sig en doppvärmare och ett enkelt kokkärl. På många hotell finns det också vattenkokare på rummet.
Vattnet bör helst koka helt i >1 minut. På höjder >2000 meter helst 3 minuter p.g.a. vattnets lägre kokpunkt där. Flertalet mikroorganismer dör redan vid lägre temperaturer (mjölk pastöriseras t.ex. vid 72°C).
Om det inte finns kokmöjligheter, så är kranvatten som är så hett att man bränner sig på det (50-60°C) tillräckligt varmt för att avdöda många patogener, men det kräver längre tid. Vid möjlighet att koka är detta dock alltid att föredra, inte minst då varmvattnet från rörledningar kan innehålla ohälsosamma mängder av koppar och bly.I varma klimat med solsken kan en vattenbehållare placerad i en enkel reflekterande solugn nå temperaturer på 65°C. Numera finns det flera kommersiella lättviktsalternativ.
Fördelar med kokning: Ger inte smak eller färg åt vattnet; process i ett steg som inaktiverar alla enteriska smittämnen; effektivt även med föroreningar och partiklar i vattnet.
Nackdelar med kokning: Förbättrar inte smak, lukt eller utseende på vattnet; Kräver bränslekällor som kan vara otillgängliga; Förhindrar inte återkontamination.
Sedimentering och fällning
En del naturligt förekommande vatten i vattendrag kan vara ordentligt grumligt av organiskt och icke-organiskt material. Att minska grumligheten kan förbättra både utseende och smak betydligt. Kontamineringen av mikroorganismer kan också minska, men inte tillräckligt för att man säkert ska kunna dricka vattnet. Att få bort det grumliga underlättar dock desinfektion genom filtrering eller kemisk behandling i ett senare steg.
Sedimentering: Om man låter vatten stå en stund i en behållare så sjunker större partiklar som sand och växtdelar ner på botten och det övriga vattnet blir klarare.
Flockning: Mindre partiklar sjunker inte till botten utan förblir svävande i vattnet. Genom flockning kan man på kemisk väg få dessa partiklar att klumpa sig. Ett enkelt sätt är att tillsätta en tesked (5 ml) kaliumaluminiumsulfat (alun) till 1 liter vatten och sedan röra om tills grumset flockat sig i klumpar som sedan kan filtreras bort. Med flockning kan man förutom det organiska materialet också få bort en del mikroorganismer, men inte alla om man inte samtidigt använder ett desinficeringsmedel. Det finns kommersiella produkter som kombinerar de båda.
Filtrering
Ett normalt vattenfilter med en porstorlek på ≤0,2-1,0 µm (mikrofilter) tar förutom större partiklar också bort parasiter som Cryptosporidium och Giardia, och en del (men inte alla) bakterier, men inte virus. Det finns en uppsjö av sådana kommersiella vattenfilter på marknaden och dessa kan i sig vara tillräckliga vid t.ex. fjällvandringar, men de behöver kompletteras med annan desinfektion i miljöer med dålig sanitet och risk för fekala föroreningar
För att på ett säkert sätt även kunna filtrera bort även bakterier och virus, krävs mindre porstorlekar, såsom ultrafilter med en porstorlek på 0,01 µm. Nanofilter, med porstorlekar på 0,001 µm (1 nm), tar även bort kemikalier och organiska molekyler från vattnet och filter för omvänd osmos, med en porstorlek på ≤0,0001 µm (0,1 nm) och tar dessutom bort envärda salter och lösta metaller, vilket ger vattenavsaltning av vattnet. Ju mindre porstorlek, desto dyrare och klumpigare blir filtret och det krävs också större kraft och långsammare filtrering för att få igenom vattnet, vilket kan vara opraktiskt vid resa men fungera bra på räddningsbåtar och i katastrofsituationer.
En del kommersiella filter innehåller aktivt kol, som ytterligare kan rena vattnet genom att adsorbera organiska och oorganiska kemikalier, inklusive klor- och jodföreningar, och de flesta tungmetaller. Detta förbättrar lukt, smak och säkerhet, men avdödar inte mikroorganismer.
I nödsituationer kan man tillverka ett eget vattenfilter av en 20-liters hink med hål i botten, som fylls upp till cirka 10 cm med grus, över vilket man lägger ett finmaskigt tygstycke, och ovanför cirka 25 cm sand
Fördelar med filtrering: Enkelt att använda; Vattnet kan drickas omedelbart efter filtreringen; Många tillgängliga kommersiella produkter; Tillför ingen obehaglig smak, utan förbättrar ofta vattnets smak och utseende; Kan kombineras med kemisk desinfektion.
Nackdelar med filtrering: Skrymmande och extra tyngd; Flertalet filter tar inte bort virus; Dyrare än kemisk desinfektion; Porerna kan täppas till efter en tids användning; Förhindrar inte återkontamination.
Kemisk desinficering
Vatten kan desinficera på kemisk väg med klorföreningar, jod, samt silverjoner.
Det enklaste sättet, som också rekommenderas av WHO, är att använda natriumhypoklorit, som finns i olika kommersiella produkter men som även säljs som hushållsrengörings- och blekmedel (t.ex. Klorin). Natriumhypoklorit finns i olika koncentrationer. För en 5-10% hushållslösning, tillsätts 1-2 droppar (o,1-0,2 ml) till 1 liter vatten. Efter ordentlig omrörning ska vattnet stå i minst 30 minuter innan det konsumeras. Natriumhypoklorit är vanligtvis effektivt, men inaktiverar inte alltid parasiter.
Ett mer effektivt medel mot parasiter är klordioxid (ClO2), som finns som kommersiella vattenreningsprodukter, t.ex. från Xinix.
I många länder används jod för desinficering, men får enligt ett EU-direktiv inte längre användas för desinficering av dricksvatten inom EU, och som inte bör användas av gravida, de som har problem me sköldkörteln eller personer med känd överkänslighet.
Varken klorföreningar eller jod kan med säkerhet avdöda Giardia-cystor och desinfektion bör därför kombineras med filtrering i miljöer där Giardia kan förekomma. Filtrering före desinfektion kan också rekommenderas om vattnet är grumligt (minskar effektiviteten av desinfektionsmedel.
Ultraviolett ljus (UV-ljus
Ultraviolett strålning dödar bakterier, virus och Cryptosporidium-oocystor i vatten. Effekten beror på dos och exponeringstid. Bärbara, batteridrivna enheter som använder UV-ljus kan användas för att desinficera 1-2 l klart vatten åt gången. Vattnet måste dock vara fritt från partikelformigt material före behandling. Metod är ofta inte praktisk om stora mängder vatten behöver desinficeras.
Solljus
I nödsituationer kan UV-A från solljus förbättra vattnets kvalitet. Detta görs genom att fylla genomskinliga plastflaskor med klart vatten, skaka dem för att syresättas och placera flaskorna liggande på en plan yta i direkt solljus i >6 timmar (2 dygn om det är molnigt). Flaskan behöver skakas om då och då. Om vattnet är grumligt behöver det först filtreras.
Att välja metod
Vilken vattenreningsmetod som ska väljas beror på typ av resa, vistelsemiljö och vattentillgång. För den enskilde resenären är i de flesta fall kokning där möjligt att föredra, och i annat fall en kombination av filtrering och desinficering med klordioxid. Detta bör planeras före resan.