Information till resenärer
Värmereglering
Människokroppen har normalt en hög förmåga att hålla sin innertemperatur konstant mellan 36,5-37,5°C. Värmeregleringen sker effektivt genom att olika former av värmeförlust kompenseras av värmeproduktion (genom ämnesomsättningen och muskelrörelser) och konserveringen av den centrala kroppsvärmen genom sammandragning av de ytliga blodkärlen.
Kroppen kan förlora värme på flera olika sätt (som ofta samverkar):
- Avdunstning av svett från huden och fukt från andningsluften är kroppens främsta sätt att normalt kyla ner sig, och under intensiv träning kan kroppen förlora 85 % av sin värme genom avdunstning. Samma fenomen uppstår om kläder blivit blöta in på huden. Värmeförlusten genom avdunstning och andning ökar under torra och blåsiga väderförhållanden.
- Strålning (på samma sätt som ett rums värms av ett varmt element). Denna normala process av värmeförlust sker så snart omgivningen är kallare än kroppen och kan bli omfattande vid lufttemperaturer lägre än 20 °C. Kroppen kan förlora 65 % av sin värme genom strålning.
- Konduktion (ledning) är den värmeförlust som sker vid direktkontakt med en kallare omgivning (t.ex. från att sova på kalla marken eller värme som avges till den omgivande luften). Värme går förlorad genom konduktion vid lufttemperaturer <20 °C. Kroppen kan förlora cirka 2 % av sin värme genom luftkonduktion. Vatten orsakar dock mer värmeförlust från kroppen än luft gör, så värme kan förloras från kroppen mycket snabbt om kläderna är våta eller om man hamnar i svalt eller kallt vatten.
- Konvektion är den värmeförlust som uppkommer av att den omgivande luften rör sig och på så sätt transporterar bort värme från kroppen och dess omedelbara omgivning, t.ex. att sitta framför en fläkt eller vara ut i blåsigt väder. Kroppen kan förlorar 10-15% av sin värme genom konvektion.
Hypotermi
Uppkomst och symtom
Hypotermi, d.v.s. en central kroppstemperatur <35,0°C, uppstår när kroppen vid låga temperaturer, blåst och väta inte längre förmår att nyproducera eller konservera kroppsvärmen tillräckligt för att kompensera för förlusterna.
I miljöer där man inte längre kan hålla värmen känner man sig först frusen och sedan börjar man huttra för att genom musklerna producera mer värme. Denna köldfrossa (som kräver 4 gånger så mycket syre som vid normal muskelaktivitet) upphör så småningom när kroppens metabola reserver är uttömda varefter kroppstemperaturen successivt sjunker, först perifert och senare också centralt. Musklerna är då stela och det är svårt att röra sig. Den neurologiska funktionen avtar också. Vid en central kroppstemperatur ≤30°C är de flesta personer komatösa. Den lägsta centrala kroppstemperatur som en vuxen person överlevt är 13°C.
Hypotermi kan ske redan vid lufttemperaturer <10°C och ännu högre vattentemperaturer, och kan uppstå antingen snabbt (inom några timmar på land och ännu kortare i vatten) eller gradvis över dagar och veckor beroende på en persons ålder, allmänna hälsa och miljöförhållanden.
Hypotermi är ovanligt hos resenärer, men kan förekomma även på sommaren under vistelse i isolerad vildmark . Inför en sådan resa bör man vara beredd på ogynnsamma väderförhållanden och olyckor och ha beredskap att skydda sig mot de olika formerna av värmeförlust genom att kunna ta skydd mot vinden, att kunna torka sig och förbli torr och att kunna hålla värmen genom extra kläder eller att göra upp eld.
Moderna termokläder, handskar och kängor är i normalfallet mycket effektiva mot hypotermi och köldskador, men kan vara otillräckliga om man råkat ut för olyckor, t.ex. lavin eller tvingas övernatta utomhus i hårt väder.
Vid nedsänkning i vatten, t.ex. i en kapsejsad kanot, båtolycka eller att man gått genom isen under en skridskofärd, sker nedkylningen mycket fort och inom <15 minuter i låga vattentemperaturer kan man vara helt oförmögen att simma eller flyta. Kunskap om hur man räddar sig själv eller andra, flytväst samt hantering av kajaker och båtar kan då vara livsavgörande.
Behandling
Mild hypotermi: Vindskydd. Torra varma kläder och mössa. Varm mat och söt dryck. Fysisk aktivitet så långt det går. Krypa ner med kamrat i sovsäck (se till att kamraten inte blir nedkyld).
Måttlig hypotermi: Som ovan. Ligga på isolerat underlag, om möjligt med reflekterande underlag ovanpå. Uppvärmning av bålen med kemiskt värmeaggregat eller varmvattenflaskor (ej direkt mot huden). Undvika att värma upp armar och ben så att inte kallt perifert blod kommer centralt (”after drop”). Snabb transport till sjukhus, och där central uppvärmning med intravenös varm vätska, varma inhalationer, och ev. hjärt-lungmaskin.
Svår hypotermi: Mycket varsam hantering för att undvika hjärtarytmi och död. Initialt omhändertagande som ovan, men bäst om varje kroppsdel kan isoleras för sig. Uppvärmning inifrån (<20°C omgivningstemperatur). Snabb transport till sjukhus, och där central uppvärmning med intravenös varm vätska och hjärt-lungmaskin.
Ytliga köldskador
Ytlig köldskada utan förfrysning
Ytliga köldskador uppstår vid kraftig nedkylning och perifer vasokonstriktion, men utan att vävnaden frusit till is. Tillståndet drabbar vanligtvis huden i ansiktet, öronen eller fingertopparna. Kortvarig nedkylning kan orsaka övergående smärta som sedan övergår i domningar och vit eller blåvit hudfärg. Huden är fritt förskjutbar mot underliggande vävnad.
Man bör snabbt försöka komma inomhus eller åtminstone i lä, och om möjligt få på sig mer torra och varma kläder. Det utsatta hudpartiet kan värmas med annan kroppsdel (t.ex. sätta fingrarna i armhålorna), men utan att gnugga eller massera. Varm dryck och skydd mot återförfrysning. Normal känsla och färg återkommer snabbt när man blir varm och det uppstår inte någon permanent vävnadsskada.
Inflammatorisk köldskada
Vid långvarig, kylinducerad vasokonstriktion kan det redan vid måttligt kallt väder uppstå blåröda, smärtsamma inflammatoriska lesioner, vilka vanligen uppträder på händer och fötter. Långsam återuppvärmning är att föredra, då snabb uppvärmning gör smärtan värre. Nifedipin kan vara en effektiv behandling.
Köldurtikaria
Köldurtikaria (lokalt eller generellt) med klåda kan uppstå vid snabb nedkylning (hastigheten inte den absoluta temperaturen som är avgörande). Kan förebyggas eller behandlas med antihistaminer.
Skyttegravsfot (livbåtsfot)
Skyttegravsfor orsakas av långvarig exponering av fötterna för kallt vatten (0°C till 15°C). Skador uppstår då på nerver och perifera blodkärl och resultaterar i smärta som förvärras av värme. Allvarliga fall kan ta månader att försvinna. Till skillnad mot vid ytlig förfrysning ska man undvika snabb återuppvärmning, vilket kan göra skadan mycket värre.
Förfrysningsskador
Förfrysning uppstår när hud och underliggande vävnader fryser med bildning av iskristaller vid temperaturer <0°C. Förfrysningsskador uppstår oftast på fötter, händer, öron, näsa och ansikte, men män kan också förfrysa könsorganen. Omfattningen av skadorna är beroende av hur länge personen varit utsatt för kyla, temperaturen, vinden och luftfuktigheten, och indelas i fyra grader, motsvarande brännskador.
Första gradens förfrysningsskador
Omfattning: Delar av det yttre hudlagret.
Symtom: Stickningar och domningar. Brännande smärta. Rodnad (eller mer sällan, vit, gul eller rosablå) hud. Lätt svullnad. Inga blåsor.
Prognos: Praktiskt taget 100% fullständig läkning.
Andra gradens förfrysningsskador
Omfattning: Alla lager av huden.
Symtom: Domningar följt av värkande och bultande smärta. Hård och frusen ytterhud. Blåsor fyllda med klar eller mjölkaktig vätska, som uppstår inom 6-24 timmar. Röd, svullen hud runt blåsor.
Prognosen för fullständig läkning är praktiskt taget 100%.
Prognos: Blåsor med klar vätska har bättre prognos än blåsor med blod.
Tredje gradens förfrysningsskador
Omfattning: Djupa lager av hud och vävnader under huden
Symtom: Vit, rosa-lila eller blågrå hud. Hård och frusen hud som ”känns som ett träblock”. Blåsor som ser ut att vara fyllda med blod. Domningar följt av brännande, bultande eller skjutande smärta.
Fjärde gradens förfrysningsskador
Omfattning: Frysskador som också omfattar muskler, senor och ben.
Symtom: Stel vit eller vaxartad hud. Fläckar av röd eller blå hud, som sedan blir torra, svarta och nekrotiska. Lite eller ingen svullnad. Djup värk. Svullnad och blåsor är vanliga efter uppvärmning.
Prognos: Om vävnaden är helt devaskulariserad kommer amputation att vara nödvändig.
Behandling
Medicinsk behandling av förfrysningsskador inkluderar smärtlindring och snabb uppvärmning genom nedsänkning av hela det drabbade området i varmt vatten (40°C–42°C) och desinfektion av det drabbade hudpartiet.. Ofta uppstår en svår behandlingskrävande smärta vid återuppvärmningen. Det är viktigt att skydda upptinad hud mot förnyad förfrysning. Det är bättre att hålla fingrarna och tårna frysta lite längre och snabbt värma upp dem än att låta dem tina långsamt eller tina och frysa igen, vilket ofta resulterar i amputation. Operation bör inte göras i akutskedet, utan med fördel 4-5 veckor senare då gränsen mellan död och livsduglig vävnad blir mer tydlig. Detta ökar möjligheten att behålla hela eller delar av fingrar eller tår.